Konstigt hur människor kan etsa sig fast i ett minne, hur mycket man än försöker, hur mycket man än vill & hur mycket man än sysselsätter sig så finns personen alltid kvar, som om man tatuerat in det i hjärnan och i hjärtat så det går aldrig att få bort. Så sjukt hur en annan människa kan få en att må, man får lyckorus som man aldrig trodde fanns, man hittar nya egenskaper hos sig själv som aldrig funnits innan och när man mår som bäst och tror sig veta allt så försvinner allt lika snabbt som om det var menat enda från början och när man står där och det känns som att man har tappat allt och det gör ont på ställen man inte ens visste fanns så börjar man om på ruta ett, i en smärtsam kamp mot det onda, en kamp mot allt man känt & inte minst en kamp mot sig själv. Kärlek är väl nånting som ska vara vackert? Klart det är vackert och det har sina stunder men kärlek är så mäktigt och det är något man inte kan kontrollera, hur mycket man än tror sig veta och hur bra det än känns så finns det en slags makt som hela tiden är där och slår till när man minst anar det, både på gott & ont. Det finns väl ingen bättre känsla än att vara nykär? Samtidigt som det inte finns en värre känsla än att bli lämnad, it goes around, som en ring som inte har ett slut. Man vet bara att man ska vara rädd om kärleken, vara rädd om sina nära & kära och aldrig ta saker förgivet även fast det är så lätt att fastna i den där 'säkra' känslan, som om att inget någonsin har ett slut. Lev i nuet, en dag i taget och ta vara på varje sekund tillsammans, en dag kan allt vara försent och då är det så lätt att tänka tillbaka på vad man kunde gjort, tänka tillbaka på allt och tro att det var ens eget fel att det slutade som det gjorde. Allt har ett slut, livet har ett slut. Så var rädd om varandra, älska som om det inte fanns en morgondag.

Kärlek är vackert
Och sjukt mäktigt.